Mailade ännu en gång till studievägledaren kopplad till programmet jag söker. Idag fick jag svar (i stort sett svarade hon på allt...). Jag är nu 1: reserv o jag tror de började på utbildningen igår. Men e inte säker, för hon svarade inte på det. Om någon hoppar av under första två veckorna så ringer dom. *hmm* Alltså, vet inte riktigt hur jag ska reagera. Bli glad över att jag kanske har en chans, osäker för att det inte ser så ljust ut eller orolig för vad jag ska göra om jag inte kommer in? Det snurrar så förbannat många tankar i mitt huvud att jag inte vet vad jag ska göra. Jag fungerar verkligen inte normalt just nu. För stressad, sover kasst, har ingen direkt lust med något o det beror dels på att jag är så förbannat trött. Orka ge sig på sömntabletter igen? Nej, lämnade dem bakom mig för några år sedan. Det ska gå att sova utan! Men det går inte ändå. Sovit dåligt i säkert 2-3 veckor nu. Antingen somnar jag supersent (mellan 3-5) eller så somnar jag någorlunda skapligt med vaknar skitmånga ggr under natten. Eller drömmer mardrömmar, vaknar helt dyblöt av svett (j*vla stress) o måste duscha så fort man vaknat i stort sett. Mina ögon är helt rödsprängda non-stop i stort sett, för de får inte den vilan de behöver heller. Tröttsamt är vad det är!För att gå vidare o helt byta ämne kan jag säga att jag bakade igår. ;) Bröd. Småfranskor med lite ost på, så det blev i stort sett små ostbräck. *mums* De blev riktigt goda. Sen ringde de från öppenmottagningen igår. De hade "beslutat sig" för att ge mig en korttids terapi. Hos nån ny psykolog där, så får träffa henne nästa vecka o se om vi kommer överens. Känns faktiskt skönt att jag inte ska gå hos henne jag träffade första gångerna, vi kom inte riktigt överens. Det var bara nåt som inte stämde, hon kändes inte så himla trevlig faktiskt, eller förstående. Vilket än en gång bevisar min tes om att de flesta psykologer behöver en psykolog själva. Får väl se i nästa vecka helt enkelt om den nya är bättre o trevligare. Hon verkade ju ändå inse att man inte alltid passar ihop med en patient, för hon sa att det var bra om jag kom på ett samtal så vi kunde se om vi kan trivas o jobba ihop. Det handlar ju en hel del om personkemi, trivs man inte med personen är det ganska svårt att sitta o berätta allt om ens liv. Återstår att se helt enkelt. Mitt hopp är inte på topp just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar