...där kom den. Den himla ångesten. Fan. Fick för mkt tid att fundera nu när jag var hemma själv ikväll. Tid att fundera igenom dagens samtal med psykologen. Jag lyckades till och med ge henne ångestkänslor idag. Då har man lyckats. Allt genom att återberätta en grej från förra veckan. Något som nog inte borde sagts till mig, i alla fall inte i det läget eller sammanhanget. Helst inte alls. När jag tänker efter är det inte konstigt att jag mådde dåligt under midsommar. Hände lite grejer dagarna innan och inga upplyftande sådana. Men som vanligt tar jag på mig in vanliga mask o säger att allt är bra. Psykologen frågade idag om jag känt mig nedstämd senaste tiden o mitt fina svar var att jag ändå tyckt att jag mått bra senast. Sen kom jag på grejerna från förra veckan o berättade lite. Psykologen bara: nu känner jag ångestkänslor inför detta. Sen satte hon såklart dit mig för att jag sagt att jag mått bra. Det har jag ju inte. Min respons: att skratta och le. Min vanliga försvarsmekanism, när nåt blir sådär jobbigt och jag inte riktigt vill ta tag i det eller erkänna att det verkligen finns där under ytan.
Efter samtalet har jag inte haft tid att fundera, inte förrän jag kom hem igen strax efter 22. Då började jag grubbla över dagens samtal o förra veckans grejer. Men jag vill inte tänka på dem. De gör mig bara ledsen och gråtfärdig. Så nu kan jag inte sova, klockan efter midnatt och jag jobbar imorron. Ingen bra kombination. Damn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar