Low.

Tur att man har fåglarna som muntrar upp. För annars idag e humöret low. Seriöst. Det är inte uppmuntrande att lyssna på en anhörig berätta hur hon förlorade sin man till en hjärntumör. Med snyftande klasskompisar runt omkring som tydligen var väldigt påverkade. Jag må väl vara känslokall då, men seriöst. Jag har empati för situationen, men tänker då banne mig inte sitta på en föreläsning o böla... Oh no. Det kommer ni aldrig få se. Nope. Hell no! ;)
Innan dess var det en hel förmiddag med grupparbete. Gick väl, fick fixat presentationen o jag ska läsa en dikt på fredag. Yes, you heard right. Moi! Ja, det ska väl gå det med.
Ne, nu ska jag gå o göra en ciabatta. Här kommer bilder på mina små sötnosar (ok, bara Cilla denna gången) som gör sitt bästa för att muntra upp sin matte idag genom att hitta en ny sittplats i rummet, ljusslingan på bokhyllan:

Efter detta flög hon in, tog sig ett frivilligt dopp i badet för första gången sen hon flyttade in hos mig! *stolt matte* Hon verkade finna det konstigt dock.
Nu försöker hon blöta ner mig genom att sätta sig på mig precis efter badet... *inte lika stolt matte*

Något suddig bild när Cilla smög sig intill Dalahästen för en kyss. ;) Kalle har fått en rival...