Funderar och tänker.

Fastnar i diverse funderingar. Kommer på mig själv med att stirra på ärret i spegeln och minnas min älskade häst. Hur jag ibland tror att det var han som gjorde att jag klarade av de tre åren i helvetet (även kallat IT-universitetet). Tänker ofta tillbaka och ångrar de tre åren så mkt, vet att det inte finns något att göra åt dem nu, men ändå. Varför stannade jag o kämpade? Har ju inget att visa för det, mer än psykologiska ärr i stort sett. Vet inte ens om jag vill säga att jag kom ut starkare på andra sidan, för det är tveksamt. Nu har jag ju hittat rätt, men de där tre åren har tagit så mkt energi och tid att jag är så trött på allt som heter plugg. 6 år på universitetet börjar ta ut sin rätt.

Funderar även på det orättvisa med livet. Imorgon kan jag inte följa med mamma o moster till Helsingborg. Inte denna gången heller. Av samma anledning som förra tillfället, jag måste plugga. Men det innebär också att jag för sista gången i mitt liv träffat en av våra gamla grannar på ön. Mamma o moster ska ner o fira en av dem som fyller 90 imorgon o hennes dotter är döende i cancer. De är så himla trevliga, o L som är döende är ssk i botten o har uppmuntrat mig o tyckt att jag kommer bli en riktigt bra sjuksköterska. Känns konstigt när man tänker efter, henne kommer jag aldrig få se igen. Mamma o dem kommer träffa henne imorgon, men hon är nu allvarligt sjuk, ligger bara ner. Kommer inte ens upp längre. Vi som hade hoppats att hon skulle klara sig lite längre till så hon kunde få se ön en sista gång i vår. Men det kommer inte bli möjligt. Men det har gått fort. Har väl gått ett år sen hon fick diagnosen o denna cancerform går inte att bota, så tiden rinner iväg fort. Mamma finner det jobbigt, hon har redan förlorat en väninna i samma cancerform. Ne, man får väl göra som de säger o minnas de glada stunderna. Speciellt senaste gången jag såg hela det gänget, på avskedsmiddagen på ön, när de hade sålt sitt hus. Underbart väder och trevligt sällskap. Om man tänker efter vad det bra att jag tog mig tid den dagen och följde med efter jobbet för att träffa dem. Lite visste man då att det skulle vara sista gången man såg en av dem. Men då blir man samtidigt irriterad att man inte kan skjuta på pluggandet o följa med, plugget känns så trivialt i sådana lägen. Minst sagt. Men kanske är det bättre att minnas henne som de glada, pigga, människa hon var, snarare än så som hon är nu. O så blir det ju för mig nu. Till skillnad från för mamma o moster som får se henne såhär i slutskedet. Men det är väl bara att acceptera livet som det är, även om man råkar se det som orättvist och tungt emellanåt.