Hold the weight up.

Orkade inte med begravning idag. Med humöret jag är på och alla smärtor jag har med dålig sömn på det så kändes det inte som nån vidare bra idé att sänka humöret ytterligare med sorgeuttryck. Ångesten e på topp. Suck. Försöker skriva arbete igen, går väl sådär. Kommit en bit på väg, men bryr mig inte ens. Bryr mig inte om något just nu. Totalt tappat lusten. Dumt. Det är det som är nackdelen med att gå ner i avgrunden, man bryr sig inte. Inte om något, inte om konsekvenser o dylikt. Just nu vill jag bara skita i arbetet o lägga mig under täcket o försöka ta igen lite sömn. Så kortsiktigt tänker man. Samtidigt gnager smärtan i kroppen o påminner mig om att "det där kanske inte är en så bra idé". Men vem bryr sig? Smärtan försvinner ju inte om jag skriver arbetet, den är där hela tiden ändå... Ingen lättnad, inget uppehåll, ingen ro. J*vla ångest!