Bring on the snow.

Ja, haft en helt ok vecka. Utlånad till annan avdelning (protes) i måndags morse. Lagom kul, men det gick. Sen har jag fått vara på "min" avdelning resten av veckan. Gått smidigt. Haft samma grupp som tidigare. Dock har jag kommit till en i stort sett tom grupp varje kvällspass. Så vi vet ju alla vem som fick alla nya patienter. Men det gick rätt bra ändå. Lite kurs på onsdag em också. Skönt med lite annat än bara patientarbete ibland. Nu långledig!!! Wii! Vacation! 11 dgr ledigt lyckades det på nåt sätt bli. Imorgon drar vi till Norge för skidåkning. Ska bli riktigt kul. Sen kommer jag hem o har ledigt några dagar till. *mys* Vila upp mig lite mer.
Går ju lite upp o ner för närvarande nämligen med mitt humör och energinivå. Inte för att det märks nåt på jobbet, men så har det ju alltid varit med mig. "Fake it till you make it". Sen kollapsar man när man väl är hemma o inte behöver fejka längre. Men så fort jag är utanför dörren är leendet oftast klistrat på plats. Gråter gör jag aldrig inför andra människor, förutom mina föräldrar eller vissa släktingar som står mig väldigt nära. Sällan som mina närmsta vänner sett mig gråta. "Lärde" mig i ung ålder att det inte var nån idé tydligen. Då delade jag med mig av mina känslor mkt mer, till vänner osv. Men när man inte får något stöd o möts av likgiltighet så lär man sig att det nog inte är någon idé att visa känslor för andra. Så de stannar inombords istället. Där är det inte bra att känslor ligger o gror egentligen, men vad fasen ska man göra? Svårt att lära om. Man lär sig av sina erfarenheter. Så nu vet ni: Skulle jag börja gråta i er närvaro så är jag troligtvis helt knäckt och är ett emotionellt vrak. Så möt mig inte med likgiltighet då, det är allt jag begär. Kräver egentligen inte att ni säger nåt, delar med er av nån visdom eller nåt. Bara att man stannar kvar och visar att man i alla fall bryr sig uppskattas. Nu kommer detta nog aldrig ske, för jag har som sagt svårt att lära om. Leendet sitter klistrat där det ska. Kanske om jag nån gång inom en snar framtid börjar fasa ut min medicinering så börjar känslorna visa sig igen. Vem vet. Under alla mina terapi-sessioner under åren så krackelerade sällan leendet. Jag satt där o småskrattade, log och allmänt förvirrade mina psykologer/terapeuter. De försökte på diverse sätt ta sig förbi leendet, men nej. Hände bara nån gång att jag visade några andra känslor. Ja ni, så kan det gå. Jag har ju tyvärr haft några år (typ 18) på mig att bilda ett mönster. Mönster är svåra att bryta. Nej, nu blev det deppigt. Lite snö kanske piggar upp mig. Let's hope!

Jobbarkompisens katt drog upp ett himla liv utanför denna morgonen. Hjälp!, sa skatorna. Satt säkert 10-15 fåglar o övervakade honom o gapade för full hals. Hehe!