När ett liv kommer till ett slut. 😢

Skulle ju bloggat om skidresan och dagarna sedan dess, men livet kom i vägen. Eller snarare var det så att vi sista kvällen i Sälen fick höra att vi nog borde komma till Lkpg om vi ville se morbror P i livet igen, han hade försämrats i en rasande takt. Vi kunde ju inte åka direkt dit pga bilstrul/hyrbil som skulle lämnas åter (mer om det i nåt kommande inlägg). Så vi åkte hem på torsdagen, kom hem vid åtta på kvällen. Mamma o moster B åkte upp till Lkpg på fredag vid lunch (jag o pappa stannade hemma, jag skulle jobba helg och samtidigt kändes det bättre att minnas honom från i mellandagarna i december). Sen har de varit hos morbror P på sjukhuset och sista natten sov mamma och moster A-M hos honom uppe på sjukhuset. Sen igår, 19 mars, vid kl. 10 somnade morbror P in efter en väldigt kort kamp mot cancern. Endast 69 år gammal, alldeles för tidigt.
Vem sa att livet var rättvist?!
Mamma och A-M hade då ringt till morbror C och moster B när hans andningsmönster hade börjat förändrats på morgonen, så de var alla hos honom när han gick bort. Syskonskaran samlad en sista gång. O det gick tydligen lugnt till, så det var ju skönt. Nu är de kvar där uppe i några dagar och fixar och donar. Påbörjar lite städning osv.

Jag fick ett sms med beskedet om att han gått bort när jag var på jobbet. Fasen vad man bara ville gå hem då, men det var några timmar kvar så jag segade i. Men jag blev förvånad över reaktionen från mina kollegor. Den enda som reagerade som sig bör var en ssk från en annan avdelning som var utlånad till oss över helgen. Hennes reaktion var direkt: "men gud va tråkigt, orkar du vara kvar på jobbet?" och hon satt sen och pratade med mig en stund. Blev faktiskt rätt besviken på mina egna kollegor. Det var nästan som om de flesta sa: men du visste ju att han skulle gå bort. Inte ens ett "jag beklagar, eller "va tråkigt". Då satte jag mig i ett rum där ingen hittade mig o grät lite. När det inte ens finns förståelse för att man tycker det är kämpigt att vara på jobbet efter ett sådant besked. Nej, då är besvikelsen ett faktum. Vilket nästan gör mig mer bestämd att leta mig vidare. Så jag är rätt deppig för närvarande. Orkar inte mkt. Inte varit utanför dörren idag. Känns inte bra i kroppen alls. Gråter emellanåt, varvar det med huvudvärk eller smärtor i kroppen. Skit är det.

...och den här vackra varelsen kommer avsluta sitt långa liv imorgon. De har valt att låta honom somna in istället för att han ska behöva hitta ett nytt hem och anpassa sig till det. Min morbror fick ha honom i 19 år i alla fall och han har märkt av att något nu är annorlunda. Går runt där hemma och jamar i högan sky. Sen har han ju grav artros, o man ser att han haltar för varje steg han tar. Så nu när hans husse lämnat denna värld får hans älskade katt följa honom. Tillsammans igen i en värld utan krämpor. 💜