Har inte skrivit sen förra helgen för har känt att jag måste skriva om söndagen, inte bara hoppa över den och skriva om vardagliga saker igen. Men har inte velat ta tag i det, har känts alldeles för tungt.
Hade aldrig trott att jag skulle känna så här, har aldrig tänkt närmare på det, för man tror samtidigt inte att det ska ske på det sättet det gjorde. Jag känner mig bara så otroligt tom, sover så otroligt dåligt, har ingen lust till något (inte ens de mest basala saker). Aldrig reagerat så här innan, inte ens när farmor och mormor gick bort. Men tror mkt handlar om att min älskade Flugar har varit ett sådant stort stöd för mig under alla år plus det faktum att jag är ansvarig för honom, det är min "baby". Bara tanken på det lidande han fick gå igenom sitt sista dygn känns bara så himla jobbigt. Men man försöker såklart tänka på de fina stunderna fast just nu känns inte de så framträdande. Det kommer väl efterhand antar jag, när allt har börjat sjunka in. För jag vet att han är borta, men samtidigt känns det inte som om man riktigt har accepterat det än. Har inte velat ta tag i något kring det hela. Ligger grejer kvar i bilen, såg dem häromdagen o började gråta...över en vattenhink. Men hästdoften kom emot mig o allt blev bara sådär jobbigt igen. Men har fått så otroligt fina meddelanden från folk. R och Z såklart har hört av sig och skrivit jättefina saker. Har dock inte orkat prata med någon om det hela. Fortfarande. Senast igår ringde kusin A o ville prata, men nej, jag vägrade ta luren, orkar inte prata om det. För på nåt sätt kommer verkligheten tillbaka då och jag blir bara sådär outhärdligt ledsen. Men måste ta tag i vissa saker kring det hela innan påskhelgen är över. Försäkringspapper som ska fyllas i. Usch, behöva reducera hela händelsen till några få rader på ett formulär...så himla standardiserat.
Har försökt att skingra tankarna med att städa här hemma. Det gick åt skogen. Han bara sortera undan några papper så stötte jag på några foton på mig o Flugar samt massa "hästpapper". Då var det waterworks igen o ingen idé att fortsätta. Men måste som sagt ta tag i vissa saker i veckan. Ska försöka orka åka ner till stallet efter skolan på tisdag. Lämna av lite saker o kanske hämta några, men främst prata med R o så. Slutar relativt tidigt så ska åka ner direkt, för orkar inte vara där på eftermiddagen när alla dyker upp för att hälsa på sina hästar. Då ska alla prata med en, det orkar jag inte. Kan möjligtvis orka med att prata med väl valda personer. Sen måste jag försöka klara av att ringa till den första veterinären (hon som var där på lördagen) o säga att han var så skadad att vi faktiskt var tvungna att avliva honom. Hon måste få veta det, för det är ganska allvarligt att hon missade det. Kan iofs förstå det, han är ju sååå himla smärttålig, men ändå!
Men kan väl redogöra för söndagen här och nu, för att få det "ur systemet" liksom. Kanske lika bra att skriva ner det medans det fortfarande är relativt färskt i minnet.
Hade ställt klockan tidigt för jag ville åka ner och se hur det var med honom och samtidigt ha tid över för att åka iväg om det skulle behövas. Så jag drog upp hela familjen runt klockan 8 på söndagen. Vi gjorde oss i ordning, fixade matsäck (ifall vi skulle behöva vara iväg länge) och åkte sen mot stallet. På vägen dit ringer mammas mobil, det är E (en kvinna som oxå har stall o är vän med R o gänget). Hon hade hört att Flugar var skadad o hade åkt förbi stallet på väg till en annan hästgrej. Men hon ringde för att säga att hon tyckte vi skulle åka ner med honom till Slöinge för han stödde inte på benet på morgonen heller. Så jag ringde upp Slöinge på vägen ner till stallet och lät dom veta att vi tänkte komma ner med honom så att de kunde kolla på honom och röntga. När vi kom till stallet var det flera där. E, T, R:s ena syster och V samt nån mer. Jag gick direkt in i stallet för att kolla på Flugar och som tidigare är sagt så stödjade han inte på benet, men han hade ingen feber eller nåt. Pratade lite med E och gänget. Sen skickade jag iväg pappa för att hämta vår bokade transport (utifall att). Under tiden gosade jag lite med gubben, gav honom lite att äta och plockade i ordning lite grejer inför resan. Tyvärr var allt undanplockat o ingen visste var det fanns, så fick låna transportskydd av någon, panikhake av nån annan osv. Blev lite plockepinn. Men hade allt jag behövde till slut. Gick förbi boxen och min lilla älskling hade gått fram och hängde med huvudet ut i gången och såg allmänt glad ut. Gjorde sina huvudskakningar (nickningar mer) som han alltid gör när han försöker tigga till sig mer mat. Jag skrattade åt honom och sa att han allt var en liten gottegris. Sen fick han lite mer hö innan jag gick upp till huset för att dricka lite kaffe med R:s syster och V med kompis, samt mamma. Satt där o pratade lite tills jag såg pappa svänga in på vägen, då tog jag hästpasset och gick ner för att dirigera pappas parkering av transport. Allt för att min gubbe skulle slippa gå så långt. Sen var det bara att ta på honom lädergrimman, lägga in lite saker i stallet och sen ta på honom transportskydd. Kändes så himla jobbigt att tvinga honom gå ut till transporten för att bli lastad, ingen lång bit, men ändå. Visste ju hur det hade sett ut på lördagen när han bara skulle ställa sig utanför boxen och sen in igen. Sen har jag inte lastat honom sen maj förra året, när vi åkte ner, så var lite orolig för hur det skulle gå. Men han haltade ändå ut till transporten (ja, han försökte faktiskt stödja på benet och gå ändå!). Han gick av rampen två gånger, men sen var han på. Skönt att det gick så smidigt. Sen stängde vi igen och gav oss av. Innan vi kom ut på stora vägen så stannade vi och jag gick ut o kollade till honom, för han har i vanliga fall dålig balans inne i transporten, men med tre ben blir det katastrofalt. Minsta lilla kurva blir otroligt krånglig. Han var ganska stressad och när jag öppnade dörren höll han upp höger framben för mig, som för att visa att det var där det gjorde ont. Men han verkade ändå ha tagit de slingrande vägarna ganska bra så vi åkte vidare. Sen var det motorväg resten av vägen ner, då stod han still, hördes inget stökande från transporten. Kändes ganska långsamt, kom ner lite senare än jag hade trott, men landade in på Slöinge (Hallands Djursjukhus) strax efter 13. Gick in och anmälde att vi kommit och sen skulle vi lasta av och leda in honom på sjukhuset. De hade en annan patient just då, så vi skulle vänta där inne.
Öppnade dörren till transporten och han var jättestressad, svettig och såg ut att må dåligt. Han höll ännu en gång upp frambenet och ville absolut inte sätta ner det längre. Han försökte på sitt lilla vis visa mig vart han hade ont. Vi öppnade rampen, upptäckte att han hade trampat av sig transportskydd, vänster baksko samt trampat sig på vänster bak så han hade ett sår som blödde. Sen skulle jag lasta ur honom. Han hoppade på tre ben ut, satte knappt ner höger fram längre. Sen skulle jag leda honom de korta meterna in på sjukhuset. Då insåg jag hur illa det var... Han hoppade på tre ben in, balanserade på bakhovarna i stort sett och försökte bara gå med dem, för att slippa belasta fram. Det var knappt jag fick in honom på sjukhuset. Sista stegen var sååå mödosamma för honom. Gick bara innanför dörren, sen fick han stå där, ville inte tvinga honom att gå längre. Mamma såg allmänt förstörd ut, tror hon hade sett mitt ansiktsuttryck och insett vad jag hade insett, att detta var mkt värre än vi någonsin trott. Men jag tillät inte mig själv att bli allt för ledsen just då, utan stod och pratade lugnande med Flugar för han var lite nervös i den nya miljön. Sen var vet. klar med den andra hästen och hon kände på honom, böjde och vände och vred på hans ben...knappt en enda gång regerade han med smärta. Bara en enda gång, när hon hade benet böjt och vinklat utåt samt tryckte det uppåt samtidigt reagerade han med att rycka till lite av smärta. Men annars inget. Så vet. sa till djursjukvårdaren att de skulle ta två bilder på Radius (överbenet i hö. framben). Då kände jag bara: Hon har känt nåt! Fan.
Sen var jag tvungen att leda honom till röntgen, han hoppade på sina tre ben in och det gick relativt enkelt. Sen fick jag och pappa blyvästar så vi kunde vara inne hos honom under röntgen. Pappa för att hålla plåtar och jag för att hålla Flugar lugn och fin. Han fick nämligen inget lugnande, men han brukar hålla sig ganska lugn i sådana situationer, han tycker det är läskigt, men det går. De tog första bilden från sidan och sen gick de med den för framkallning, hörde dem diskutera lite (hörde inte exakt vad, men vet. ville ha en bild framifrån också). Så det blev en bild framifrån också. Sen framkallades den och man hörde mummel inifrån röntgen-framkallningsrummet. Sen ropade de in mig för att koll på bilderna, Kände väl i maggropen att detta inte kändes bra. Såg min mammas ansiktsuttryck (hon stod inne i rummet för att undvika strålning) och förstod att: FAN! Sen bara ett kort konstaterande från veterinären. "Det är en komplett fraktur, det finns inget vi kan göra. Det bästa är att ta bort honom direkt". Kollade på röntgenbilden och pratade lite med vet., men det räckte att se bilden så insåg jag att det var kört. Bilden framifrån bekräftade det hela (från sidan såg det ut som en spricka), men framifrån såg man att det var hela av, benet låg till och med lite ut åt vänster...
Det fanns egentligen inget annat beslut jag kunde ta, det var bara att ge sitt tillstånd till att de skulle ta bort honom direkt. Mamma grät en hel del, jag grät lite, men kände att jag ville hålla mig stark för Flugar. Jag ville vara med honom ända in i slutet. Så jag gick ut till min lilla älskling igen, fick ta av mig blyvästen och sen leda honom till en box bakom ett hörn (för att de andra hästarna inte ska se) för där skulle han avlivas. Jag kom fram till hörnet, sen ville han inte mer. han orkade knappt hoppa på sina tre ben längre. Han var så trött. Men lyckades mana honom in i boxen till slut. Sen gick djursjukvårdaren igenom hur det hela skulle gå till och frågade om hon kunde förbereda och sätta katetern innan jag fick en stund ensam med honom. Så hon satte en kateter i en av halsvenerna och sen gick de så vi kunde få en stund ensam med honom. Jag stod och gav honom hö och pratade med honom, mina föräldrar fick klappa om honom lite och säga Hej då. Sen började han bli ganska orolig, han hade så himla ont. Han hade ju hållit skenet uppe i över ett dygn, bara tanken är tung, all den smärtan! Så jag kände att det var bättre att inte vara självisk och hålla kvar honom i några minuter till bara för att jag ville ha mer tid, utan istället att han skulle slippa sin smärta. Så ropade tillbaka vet. och djursjukvårdaren. Men gosade lite med honom och pratade med honom medans jag väntade på att de skulle komma. Sen hade jag bestämt att jag skulle vara med honom in i slutet, men ville inte ha mamma o pappa med där inne, så de fick vänta runt hörnet. Pussade honom en sista gång på mulen och sen tog djursjukvårdaren grimskaftet (för de vet hur hästarna kan reagera vid avlivning. Man får hålla sig undan...). Sen injicerade vet. en överdos av sömnmedel i katetern och sen ställde hon och jag oss ut med boxväggen, sen tog det banne mig inte ens 10 sekunder så föll han med en himla duns åt höger och han var död innan han ens slog i marken. Hade inte trott att det skulle ske så snabbt och inte heller att det skulle bli en så hög duns, fast iofs. Det är ju 450 kg som plötsligt dunsar i golvet...
Sen kollade vet. lite. Hämtade stetoskop och lyssnade på hjärtat samt petade på ögat för att se om han fortfarande levde, men han var borta. Tog av honom grimman och hade den i handen, sen klippte vet. loss en bit av hans pannlugg som hon band ihop och gav till mig. Sen fick vi så mkt tid vi ville med honom. Pussade och klappade på honom en stund sen fick mamma o pappa komma in och klappa på honom. men ville inte sitta där så länge med min döda häst. Var bara där i några minuter. Sen gick vi och jag var den sista som lämnade boxen, ville ha det så.
Hämtade lite papper i receptionen, behöver ju fylla i för försäkringar och så. Sen frågade vi lite om hur de gör med honom så här efteråt. Det som är tur med att han blev avlivad på sjukhus är att de skickar djuren för kremering och sedan sprids askan.
Avlivar man i ett stall är det slaktbilen som gäller...hur j*vla värdigt e det avslutet för en häst som har levt som "husdjur"?
Satte oss i bilen för att åka hemåt. Grät nu hejdlöst, fy fan, tyngsta dagen någonsin. Men ville inte vara kvar runt djursjukhuset så vi åkte ut på motorvägen och körde av vid nästa rastplats och satt där en stund. Då kommer jag på att transporten måste städas ur innan vi lämnar tillbaka den och ingen orkade eller ville åka förbi stallet på vägen hem för att göra det. Så vi åkte tillbaka till Slöinge och städade ur transporten innan vi åkte hem och på vägen hem lämnade vi transporten. R ringde en massa gånger från Tyskland under dagen och undrade hur det hade gått, men när hon ringde i bilen på vägen hem orkade jag inte svara...ville inte behöva uttala orden högt, för då skulle det bli så mkt mer sant. Resan hem kändes som en evighetsresa, tusen gånger länge än resan dit. Grät hela vägen, non stop. Vi gjorde slut på allt papper vi hade i bilen, herregud, såg ut som en soptipp för näsdukar efteråt.
Vet inte riktigt när vi kom hem, klockan kanske var 18 eller nåt. Gick och la mig, grät mig till sömns, men var helt slut, behövde lite sömn samt att vila ögonen. Hade gråtit non-stop i 4 timmar, ögonen var helt knallröda och sved som tusan, behövde blunda en stund. Vaknade efter en timme eller nåt och hade på nåt sätt glömt varför jag lagt mig, för en kort sekund hade jag glömt bort hela den hemska dagen. Sen såg jag hans pass och biten av pannlugg som låg i rummet, då började jag storgråta igen. Minnet var tillbaka. Sen pillade jag i mig lite mat och satt framför tv:n resten av kvällen. Kunde inte somna sen, så fick byta sovrum och sova inne hos mamma. Jag behövde sällskapet, gick inte annars, för många tankar.
Sov dock väldigt dåligt ändå och hade ställt klockan för det var obl. dag i skolan (tyyypiskt). Men på nåt himla sätt tog jag mig samman o pallrade mig iväg. Har nog aldrig varit så osocial någonsin dock. Genomled 3 timmar i skolan, sen drog jag hem o sov. Efter det har jag inte orkat visa mig i skolan, eller knappt visat mig ute. För så fort jag gör det stöter jag på nån, eller ser något som påminner mig om min älskling o så är det kört! Men tomheten är värst, eller apatin. Livet den senaste veckan har saknat mening och det är inte mkt som skänker mig nån ro eller lycka. men sorgearbetet fortgår, får tänka på alla de fina åren vi fick ihop. Skulle blivit 7 år ihop i juni. men det jobbiga är att man vet att han lätt hade kunnat leva i 10 år till och man hade ändå planer för framtiden. Jag skulle börja må bättre, komma tillbaka och börja rida mer igen osv. Allt hade ju just vänt! Hade hittat något som funkade för både mig och Flugar. Han trivdes skitbra nere hos R, trivselfläckar varje gång man såg honom, vältrimmad och nöjd och glad. En flockledare med massa unghästar runt i kring sig som han kunde leka med. För min del var det bara så skönt att känna att han mådde så bra och var så väl omhändertagen. Att jag kunde fokusera på att själv må bra och sen hälsa på honom när jag behövde. För att sedan i framtiden ta över mer igen, gå på kurser med honom osv. Nu blir det inte så...
För mig är det som att förlora sin bästa vän och största stöd på samma dag. Allt som vi gått igenom dessa 7 åren. Jag har blivit en starkare person av det och samtidigt har hästen varit ett så stort stöd för mig när jag mått dåligt. När man var hos honom mådde man alltid bra, bekymren lättade, om än för tillfället. Att bara få borra in huvudet i hans man, pussa på hans otroligt mjuka mule eller bara leka med honom kunde pigga upp vilken usel dag som helst. Men jag får vara så otroligt glad över att jag ändå haft honom dessa åren, en bättre och mer personlig häst får man leta efter och han har växt och blivit så harmonisk och tillfreds med sitt liv med, inte alls som de första åren. Jag får väl glädjas åt att han fick uppleva ett liv som han trivdes skitbra med, om än bara för en kort stund. Han kunde lätt haft det lika bra i många år till. Men livet vill inte alltid som vi, hinder ställs i ens väg som man måste ta sig över, ibland önskar man dock att visa hinder aldrig skulle dyka upp och varför måste de dyka upp när man äntligen trivs med livet och allt är bra. Varför blir jag testad på detta viset?!
Lägger säkert upp nåt bildkollage med min älskling framöver, när jag orkar titta på bilderna. Bara att skriva detta otroligt långa inlägg har fått mig gråta mer än en gång och jag orkar inte skriva mer nu, annat än att detta är det jobbigaste som hänt mig hittills och jag saknar min älskade Flugar så himla mkt! Det är som jag skrev häromdagen, en stor bit av mitt hjärta fattas mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar