Don't.

Har en känsla av att detta blir ett sjukt spritt inlägg... 

Ja, bered er på lite av varje. Har inte skrivit så mkt senaste tiden, så har lite att få ur mig. ;) Kanske inte så mkt egentligen, men en del spridda skurar blir det.
Igår var det pluggdag med I. Skönt att komma ifrån lite, sen hur mkt jag fick gjort på det där arbetet går nog att debattera. Men fick läst all referenslitteratur. Så nu ska skiten bara skrivas ihop oxå. Får bli i helgen. My best work is done under pressure. Fick i alla fall lunchat/fikat o avhandlat diverse ämnen som praktik o jobb. Samt träffade en kursare som nu går terminen ovanför, hon var ute med sin lilla dotter, så fastnade o tjötade med henne ett bra tag. Tog turen förbi blodcentralen på vägen hem, fail!!! Tänkte att spontanitet skulle hjälpa pulsen, blodtrycket o allt det där. Men nej, blev snarare uppskrämd när de sa att min puls hoppade över en massa slag o att de krävde EKG som en läkare skulle kolla på för att se så det inte var nåt fel på mig. Men suck! Skämtar de med mig eller?! Ger snart upp hela grejen, vet typ att det för närvarande beror på nervositet/stress. Men det är banne mig inte vad man vill höra en onsdagseftermiddag. Grejen e att jag tror att får jag bara lämnat blod en enda gång så lägger sig allt. Jag vet hur min kropp o hjärna funkar. Nåt nytt = panic!!! Väl avklarat så är det lugnt. Så om de bara kunde sätta den där nålen i armen o få det gjort så skulle de ha en framtida stadig leverans av blod. ;) Men nej, snart inte värt det för mig. Springa till läkaren för ett EKG som jag vet inte kommer visa ett skit (förutom vanliga hjärtslag, hehe!) och oroa mig över diverse grejer som dyker upp när jag väl är där varje gång, som skenande puls, högt bltr osv osv.
Så idag var jag ett vrak efter gårdagen. Smärta är ordet. En konstant värk på höger sida vid revbenen, som en skavande kniv som inte ville låta mina lungor fungera ordentligt, inte låta mig andas utan smärta. O det beror sååå på gårdagen o EKG-stressen. Dumt. Den hänger fortfarande i, knappt den försvunnit på hela dagen, varit smärtfri korta, korta stunder, som när man satt o höll en liten bebis i famnen...då kan man inte riktigt fokusera på smärtan.

För idag har det varit stunder med BVC för mig på praktiken, o resten har jag nålat folk till höger o vänster. Eller tagit EKG (thanks for the reminder...).
Funderar på hur man helt kan ändra en inställning efter några BVC-dagar. Jag som alltid tänkt att jag aldrig ska skaffa barn, aldrig skaffa ett eget. Möjligtvis adoptera, men aldrig gå igenom hela grejen med ett biologiskt barn, har börjat tänka: "Men det här vill jag ha, va underbart med ett eget barn". Vart kom den tanken ifrån?! Alltså, det här med inga barn är ändå något jag funderat på sen jag var liten. Sa redan när jag gick i lågstadiet att jag banne mig inte skulle föda nåt barn, men adoption var ett alternativ. O den inställningen har hållit i sig. Men efter alla underbara små bebisar (o några kanske inte lika underbara ;) hihi!) så skulle jag faktiskt kunna tänka tanken om ett eget barn nån gång i framtiden. Lär väl krävas en grym övertalningsförmåga från min eventuella partner, men ändå. Se! Sa ju att jag skulle sväva iväg o skriva om flera spridda saker. Men apropå det här med barn så har jag så börjat spana "Drömmen om ett barn" på tv3, torsdagar. Love it. Intressant! Hmm...min hjärna e nog lite insnöad för närvarande.

Så kanske ska ta o sova o hoppas att ett drömlöst land gör att smärtan jag känner försvinner över natt. Hoppas kan man ju alltid. Lät ju som ett lagom negativt slut på inlägget...