Annars är det inte mkt jag får gjort. Har en tenta att plugga till o det ser ut som ett bombnedslag hemma, men helst vill jag bara sova. Orkar inte. Lyckades i alla fall få ihop lite käk igår. Det var smått otroligt, faktiskt. Funderade seriöst på att inte äta alls för att energin inte fanns till att laga något. Har inte haft tv:n på på 4-5 dagar, typ bara läst böcker, lyssnat på musik o sett två serieavsnitt på datorn. Men skönt att läsa lite böcker igen, var ett bra tag sedan jag fastnade i böckernas värld.
I övrigt är jag som sagt heltrött o nere. Irriterande. Var ute med mamma o moster en sväng häromdagen o som vanligt så tar det inte lång tid innan jag hunnit bli irriterad, eller tröttnar på visst prat. För det första så går jag typ i taket på vissa smårasistiska kommentarer som kommer från mosters håll. Pallar inte sådant. Sen är det som om hon vill bevisa för oss att hennes son (kusin D) fortfarande bryr sig om saker, men det blir så löjligt. Som vanligt är jag säkert som en öppen bok i ansiktet o man kan tyda precis vad jag egentligen tycker, om inte det så blir jag otroligt tyst (o ni som känner mig vet att det inte e det vanligaste!). Det blir så himla plutti-nuttigt kring honom. O delvis kan jag förstå det, hon har förlorat nästan 10 år med sin son, men det går för långt ibland. I alla fall för mig. Små inflikningar med beröm om helt triviala saker han gör får mig att gå i taket. Min reaktion blir då ett: seriöst?! Du sa inte precis det där va? Hur små saker får man berömma? Jag vet, jag vet. Borde kanske inte ens reagera, men det gör man. Vi pratar om en vuxen människa o det känns som man pratar om sådant man skulle berömma en 10-åring för ibland. Då pallar jag inte, speciellt om jag är och mår som jag gör just nu. När tålamodet tryter för triviala saker. Å, han tog bort några löv på en gravsten... Ska jag ringa upp honom o berömma honom då? Knappast, för det är för trivialt att ens nämna i mina ögon.
Efter helgen åker moster A-M in för sin lungtumörsoperation. Samma vecka som det e planerat att hon ska få sitt första barnbarn. Hoppas bara allt går bra med operationen, tumören är ju elakartad, men det verkar som om de upptäckt den väldigt tidigt, så det är alltid positivt. Så får vi se hur hon återhämtar sig efteråt, hennes andra dotter A är där när allt sker, så hon får väl försöka hjälpa sin mamma när hon är hemma igen. Typiskt att allt händer samtidigt bara. Det ska ju vara en glad tid att få sitt första barnbarn, men istället för att kunna vara med när detta sker så är hon på sjukhuset eller hemma o återhämtar sig (man vet ju aldrig med bebisar, de går efter sitt eget schema ju). Men får försöka glädjas åt att tumören ska bort och att det kommer ett nytt kusinbarn till släkten (ett man nog kommer ha en relation till). Hoppas som sagt att allt går bra med både operation o barnafödande.
Nu hoppar en skata på mitt takfönster o pickar på glaset. Försök till Rififikupp? ;) Den ville nog komma bort från regnet... Detta skitväder, hos mig snöade det i alla fall inte. Alltid något positivt?!
Dags att städa kanske? Usch, det betyder ju att jag måste resa mig vilket kan leda till yrselanfall igen. Suck. För det är vad min kropp bestämt sig för att hitta på denna veckan. Höll på att ramla ihop av yrsel på Coop häromdagen o ibland snurrar hela världen till när jag är uppe o går. Kroppens sätt att säga att jag är alldeles för trött, men eftersom jag inte lyckas ladda upp batterierna så fortsätter yrselattackerna. Lyckades fånga en blick av mig själv i hiss-spegeln under en sådan stund häromdagen o jag var likblek. All färg borta från ansiktet. Såg ut som om det inte fanns något blod kvar i kroppen. Lite vampyrvarning. :p
Försöker peppa mig själv till att ta tag i disken nu, få undan något i alla fall. Sen ska jag banne mig lägga mig tidigt. Önskar jag kunde lägga mig nu o sova tills imorgon. Hoppas att livet ser ljusare ut då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar