Zzz...

Har inget att säga idag. Sov typ 2 timmar i natt. Inte ok. Lyckades på nåt sett ändå gå till skolan, lyssna på fyra timmar om nervsystemet, sen hem o äta, vila 30 minuter typ, sen samtal o sen en liten runda med mamma i affärer. Men nu e jag hemma o gör inget. Tittar på Malin som äntligen hittat den nya leksaken jag hängde in för 3 dagar sedan. Wii. Hon gillar den o det är en av mina nya skapelser. *happy happy*

Imorron: ännu mer nervsystem. Ni kommer nog få bedöma mig efter en koma-skala efter det.

Bilden är väl ganska självförklarande. Mitt liv den senaste veckan typ...

Annars försöker jag "rycka upp mig" (hatar egentligen uttrycket, men använder det ändå). E bara så trött, sover så uselt. Tankarna o drömmarna kommer ikapp mig när jag ska lägga mig eller när jag sover. Damn. Funkar liksom inte. Men idag ville mamma o pappa åka till Kjell & Company i Allum o köpa lite grejer, o de ville ha med mig. Men jag gjorde en vändning o bestämde mig för att möta I där istället o gå runt med henne, medan parents gjorde annat. Nice! Hittade ett par baggy jeans, ett par svart bomullsbyxor till i sommar som man kan rulla upp o ha som kort byxor, samt ett par träningsbyxor (oxå kortare, det e ju banne mig vår!). Sen blev det schampoo, ett par nya hörlurar (me like, de håller irriterande ljud borta), sen köpte jag faktiskt en blå Barbapapa (I love him, så söt, blå o mjuk. Barnasinnet finns kvar!). Skönt att komma ut ur lgh och göra nåt annat o se nån annan än mina parents ;) Tack I!

Sen fick jag en pärm, ett register osv. av föräldrarna. Jag storstädade i helgen, rensade bland alla gamla och nya skolpapper. OMG, säger jag bara. Mkt papper. Så behövde fler pärmar, blev lätt trångt i de jag hade. Suck. Men det är fint här nu. Ordning o reda. Alltid något. O jag dödade inte någon under städningsprocessen, men det var lite smått nära några gånger. Den bitska, snabba-kommentarer-sidan av mig kom fram. Som tur var kan föräldrarna för närvarande ta den sidan av mig. *phu*

Väl hemma var det bara att fixa käk, packa upp inköp osv. Sen blev jag sådär sjukt trött (antagligen eftersom jag knappt sover, men vägra sömntablett!) och ville bara sova. Så kände direkt att datorn eller tv:n var ett dåligt val, för då slocknar jag direkt. Så vad kommer jag på? Att baka. Amerikanska muffins med blåbär och hallon i. Så kan det gå. ;) Men det var samma förra veckan, blev så frustrerad att jag bakade havrekakor med mörk choklad-bitar i. Kör tydligen terapi genom att baka...eller nåt sånt. Vet dock inte om det hjälper. Måste ju nån gång äta upp det man bakar o då blir man knappast smalare, vilket inte hjälper självbilden o så blir man mer deprimerad. En fin cirkel det där. Men who cares?!

För det mesta känner jag dock för närvarande att jag behöver semester. Inte ett dugg utvilad inför plugg. Snart tenta ju. Dags att börja plugga. Suck. Imorron låång föreläsning om nervsystemet (föreläsning nr 2 av 3 på samma ämne). Veckans höjdpunkt blir väl HLR, nåt praktiskt. Rädda livet på en docka, alltid nåt. ;) Sen fyller mamma år, aah. Inte kommit på nåt, hon säger inget o jag går knappt utanför dörren. Detta kommer bli kanon! *hehe* ironin genomsyrar det uttalandet!

The hardest thing I’ve ever had to write.

Har inte skrivit sen förra helgen för har känt att jag måste skriva om söndagen, inte bara hoppa över den och skriva om vardagliga saker igen. Men har inte velat ta tag i det, har känts alldeles för tungt.
Hade aldrig trott att jag skulle känna så här, har aldrig tänkt närmare på det, för man tror samtidigt inte att det ska ske på det sättet det gjorde. Jag känner mig bara så otroligt tom, sover så otroligt dåligt, har ingen lust till något (inte ens de mest basala saker). Aldrig reagerat så här innan, inte ens när farmor och mormor gick bort. Men tror mkt handlar om att min älskade Flugar har varit ett sådant stort stöd för mig under alla år plus det faktum att jag är ansvarig för honom, det är min "baby". Bara tanken på det lidande han fick gå igenom sitt sista dygn känns bara så himla jobbigt. Men man försöker såklart tänka på de fina stunderna fast just nu känns inte de så framträdande. Det kommer väl efterhand antar jag, när allt har börjat sjunka in. För jag vet att han är borta, men samtidigt känns det inte som om man riktigt har accepterat det än. Har inte velat ta tag i något kring det hela. Ligger grejer kvar i bilen, såg dem häromdagen o började gråta...över en vattenhink. Men hästdoften kom emot mig o allt blev bara sådär jobbigt igen. Men har fått så otroligt fina meddelanden från folk. R och Z såklart har hört av sig och skrivit jättefina saker. Har dock inte orkat prata med någon om det hela. Fortfarande. Senast igår ringde kusin A o ville prata, men nej, jag vägrade ta luren, orkar inte prata om det. För på nåt sätt kommer verkligheten tillbaka då och jag blir bara sådär outhärdligt ledsen. Men måste ta tag i vissa saker kring det hela innan påskhelgen är över. Försäkringspapper som ska fyllas i. Usch, behöva reducera hela händelsen till några få rader på ett formulär...så himla standardiserat.
Har försökt att skingra tankarna med att städa här hemma. Det gick åt skogen. Han bara sortera undan några papper så stötte jag på några foton på mig o Flugar samt massa "hästpapper". Då var det waterworks igen o ingen idé att fortsätta. Men måste som sagt ta tag i vissa saker i veckan. Ska försöka orka åka ner till stallet efter skolan på tisdag. Lämna av lite saker o kanske hämta några, men främst prata med R o så. Slutar relativt tidigt så ska åka ner direkt, för orkar inte vara där på eftermiddagen när alla dyker upp för att hälsa på sina hästar. Då ska alla prata med en, det orkar jag inte. Kan möjligtvis orka med att prata med väl valda personer. Sen måste jag försöka klara av att ringa till den första veterinären (hon som var där på lördagen) o säga att han var så skadad att vi faktiskt var tvungna att avliva honom. Hon måste få veta det, för det är ganska allvarligt att hon missade det. Kan iofs förstå det, han är ju sååå himla smärttålig, men ändå!
Men kan väl redogöra för söndagen här och nu, för att få det "ur systemet" liksom. Kanske lika bra att skriva ner det medans det fortfarande är relativt färskt i minnet.

Hade ställt klockan tidigt för jag ville åka ner och se hur det var med honom och samtidigt ha tid över för att åka iväg om det skulle behövas. Så jag drog upp hela familjen runt klockan 8 på söndagen. Vi gjorde oss i ordning, fixade matsäck (ifall vi skulle behöva vara iväg länge) och åkte sen mot stallet. På vägen dit ringer mammas mobil, det är E (en kvinna som oxå har stall o är vän med R o gänget). Hon hade hört att Flugar var skadad o hade åkt förbi stallet på väg till en annan hästgrej. Men hon ringde för att säga att hon tyckte vi skulle åka ner med honom till Slöinge för han stödde inte på benet på morgonen heller. Så jag ringde upp Slöinge på vägen ner till stallet och lät dom veta att vi tänkte komma ner med honom så att de kunde kolla på honom och röntga. När vi kom till stallet var det flera där. E, T, R:s ena syster och V samt nån mer. Jag gick direkt in i stallet för att kolla på Flugar och som tidigare är sagt så stödjade han inte på benet, men han hade ingen feber eller nåt. Pratade lite med E och gänget. Sen skickade jag iväg pappa för att hämta vår bokade transport (utifall att). Under tiden gosade jag lite med gubben, gav honom lite att äta och plockade i ordning lite grejer inför resan. Tyvärr var allt undanplockat o ingen visste var det fanns, så fick låna transportskydd av någon, panikhake av nån annan osv. Blev lite plockepinn. Men hade allt jag behövde till slut. Gick förbi boxen och min lilla älskling hade gått fram och hängde med huvudet ut i gången och såg allmänt glad ut. Gjorde sina huvudskakningar (nickningar mer) som han alltid gör när han försöker tigga till sig mer mat. Jag skrattade åt honom och sa att han allt var en liten gottegris. Sen fick han lite mer hö innan jag gick upp till huset för att dricka lite kaffe med R:s syster och V med kompis, samt mamma. Satt där o pratade lite tills jag såg pappa svänga in på vägen, då tog jag hästpasset och gick ner för att dirigera pappas parkering av transport. Allt för att min gubbe skulle slippa gå så långt. Sen var det bara att ta på honom lädergrimman, lägga in lite saker i stallet och sen ta på honom transportskydd. Kändes så himla jobbigt att tvinga honom gå ut till transporten för att bli lastad, ingen lång bit, men ändå. Visste ju hur det hade sett ut på lördagen när han bara skulle ställa sig utanför boxen och sen in igen. Sen har jag inte lastat honom sen maj förra året, när vi åkte ner, så var lite orolig för hur det skulle gå. Men han haltade ändå ut till transporten (ja, han försökte faktiskt stödja på benet och gå ändå!). Han gick av rampen två gånger, men sen var han på. Skönt att det gick så smidigt. Sen stängde vi igen och gav oss av. Innan vi kom ut på stora vägen så stannade vi och jag gick ut o kollade till honom, för han har i vanliga fall dålig balans inne i transporten, men med tre ben blir det katastrofalt. Minsta lilla kurva blir otroligt krånglig. Han var ganska stressad och när jag öppnade dörren höll han upp höger framben för mig, som för att visa att det var där det gjorde ont. Men han verkade ändå ha tagit de slingrande vägarna ganska bra så vi åkte vidare. Sen var det motorväg resten av vägen ner, då stod han still, hördes inget stökande från transporten. Kändes ganska långsamt, kom ner lite senare än jag hade trott, men landade in på Slöinge (Hallands Djursjukhus) strax efter 13. Gick in och anmälde att vi kommit och sen skulle vi lasta av och leda in honom på sjukhuset. De hade en annan patient just då, så vi skulle vänta där inne.

Öppnade dörren till transporten och han var jättestressad, svettig och såg ut att må dåligt. Han höll ännu en gång upp frambenet och ville absolut inte sätta ner det längre. Han försökte på sitt lilla vis visa mig vart han hade ont. Vi öppnade rampen, upptäckte att han hade trampat av sig transportskydd, vänster baksko samt trampat sig på vänster bak så han hade ett sår som blödde. Sen skulle jag lasta ur honom. Han hoppade på tre ben ut, satte knappt ner höger fram längre. Sen skulle jag leda honom de korta meterna in på sjukhuset. Då insåg jag hur illa det var... Han hoppade på tre ben in, balanserade på bakhovarna i stort sett och försökte bara gå med dem, för att slippa belasta fram. Det var knappt jag fick in honom på sjukhuset. Sista stegen var sååå mödosamma för honom. Gick bara innanför dörren, sen fick han stå där, ville inte tvinga honom att gå längre. Mamma såg allmänt förstörd ut, tror hon hade sett mitt ansiktsuttryck och insett vad jag hade insett, att detta var mkt värre än vi någonsin trott. Men jag tillät inte mig själv att bli allt för ledsen just då, utan stod och pratade lugnande med Flugar för han var lite nervös i den nya miljön. Sen var vet. klar med den andra hästen och hon kände på honom, böjde och vände och vred på hans ben...knappt en enda gång regerade han med smärta. Bara en enda gång, när hon hade benet böjt och vinklat utåt samt tryckte det uppåt samtidigt reagerade han med att rycka till lite av smärta. Men annars inget. Så vet. sa till djursjukvårdaren att de skulle ta två bilder på Radius (överbenet i hö. framben). Då kände jag bara: Hon har känt nåt! Fan.
Sen var jag tvungen att leda honom till röntgen, han hoppade på sina tre ben in och det gick relativt enkelt. Sen fick jag och pappa blyvästar så vi kunde vara inne hos honom under röntgen. Pappa för att hålla plåtar och jag för att hålla Flugar lugn och fin. Han fick nämligen inget lugnande, men han brukar hålla sig ganska lugn i sådana situationer, han tycker det är läskigt, men det går. De tog första bilden från sidan och sen gick de med den för framkallning, hörde dem diskutera lite (hörde inte exakt vad, men vet. ville ha en bild framifrån också). Så det blev en bild framifrån också. Sen framkallades den och man hörde mummel inifrån röntgen-framkallningsrummet. Sen ropade de in mig för att koll på bilderna, Kände väl i maggropen att detta inte kändes bra. Såg min mammas ansiktsuttryck (hon stod inne i rummet för att undvika strålning) och förstod att: FAN! Sen bara ett kort konstaterande från veterinären. "Det är en komplett fraktur, det finns inget vi kan göra. Det bästa är att ta bort honom direkt". Kollade på röntgenbilden och pratade lite med vet., men det räckte att se bilden så insåg jag att det var kört. Bilden framifrån bekräftade det hela (från sidan såg det ut som en spricka), men framifrån såg man att det var hela av, benet låg till och med lite ut åt vänster...
Det fanns egentligen inget annat beslut jag kunde ta, det var bara att ge sitt tillstånd till att de skulle ta bort honom direkt. Mamma grät en hel del, jag grät lite, men kände att jag ville hålla mig stark för Flugar. Jag ville vara med honom ända in i slutet. Så jag gick ut till min lilla älskling igen, fick ta av mig blyvästen och sen leda honom till en box bakom ett hörn (för att de andra hästarna inte ska se) för där skulle han avlivas. Jag kom fram till hörnet, sen ville han inte mer. han orkade knappt hoppa på sina tre ben längre. Han var så trött. Men lyckades mana honom in i boxen till slut. Sen gick djursjukvårdaren igenom hur det hela skulle gå till och frågade om hon kunde förbereda och sätta katetern innan jag fick en stund ensam med honom. Så hon satte en kateter i en av halsvenerna och sen gick de så vi kunde få en stund ensam med honom. Jag stod och gav honom hö och pratade med honom, mina föräldrar fick klappa om honom lite och säga Hej då. Sen började han bli ganska orolig, han hade så himla ont. Han hade ju hållit skenet uppe i över ett dygn, bara tanken är tung, all den smärtan! Så jag kände att det var bättre att inte vara självisk och hålla kvar honom i några minuter till bara för att jag ville ha mer tid, utan istället att han skulle slippa sin smärta. Så ropade tillbaka vet. och djursjukvårdaren. Men gosade lite med honom och pratade med honom medans jag väntade på att de skulle komma. Sen hade jag bestämt att jag skulle vara med honom in i slutet, men ville inte ha mamma o pappa med där inne, så de fick vänta runt hörnet. Pussade honom en sista gång på mulen och sen tog djursjukvårdaren grimskaftet (för de vet hur hästarna kan reagera vid avlivning. Man får hålla sig undan...). Sen injicerade vet. en överdos av sömnmedel i katetern och sen ställde hon och jag oss ut med boxväggen, sen tog det banne mig inte ens 10 sekunder så föll han med en himla duns åt höger och han var död innan han ens slog i marken. Hade inte trott att det skulle ske så snabbt och inte heller att det skulle bli en så hög duns, fast iofs. Det är ju 450 kg som plötsligt dunsar i golvet...

Sen kollade vet. lite. Hämtade stetoskop och lyssnade på hjärtat samt petade på ögat för att se om han fortfarande levde, men han var borta. Tog av honom grimman och hade den i handen, sen klippte vet. loss en bit av hans pannlugg som hon band ihop och gav till mig. Sen fick vi så mkt tid vi ville med honom. Pussade och klappade på honom en stund sen fick mamma o pappa komma in och klappa på honom. men ville inte sitta där så länge med min döda häst. Var bara där i några minuter. Sen gick vi och jag var den sista som lämnade boxen, ville ha det så.
Hämtade lite papper i receptionen, behöver ju fylla i för försäkringar och så. Sen frågade vi lite om hur de gör med honom så här efteråt. Det som är tur med att han blev avlivad på sjukhus är att de skickar djuren för kremering och sedan sprids askan.
Avlivar man i ett stall är det slaktbilen som gäller...hur j*vla värdigt e det avslutet för en häst som har levt som "husdjur"?

Satte oss i bilen för att åka hemåt. Grät nu hejdlöst, fy fan, tyngsta dagen någonsin. Men ville inte vara kvar runt djursjukhuset så vi åkte ut på motorvägen och körde av vid nästa rastplats och satt där en stund. Då kommer jag på att transporten måste städas ur innan vi lämnar tillbaka den och ingen orkade eller ville åka förbi stallet på vägen hem för att göra det. Så vi åkte tillbaka till Slöinge och städade ur transporten innan vi åkte hem och på vägen hem lämnade vi transporten. R ringde en massa gånger från Tyskland under dagen och undrade hur det hade gått, men när hon ringde i bilen på vägen hem orkade jag inte svara...ville inte behöva uttala orden högt, för då skulle det bli så mkt mer sant. Resan hem kändes som en evighetsresa, tusen gånger länge än resan dit. Grät hela vägen, non stop. Vi gjorde slut på allt papper vi hade i bilen, herregud, såg ut som en soptipp för näsdukar efteråt.

Vet inte riktigt när vi kom hem, klockan kanske var 18 eller nåt. Gick och la mig, grät mig till sömns, men var helt slut, behövde lite sömn samt att vila ögonen. Hade gråtit non-stop i 4 timmar, ögonen var helt knallröda och sved som tusan, behövde blunda en stund. Vaknade efter en timme eller nåt och hade på nåt sätt glömt varför jag lagt mig, för en kort sekund hade jag glömt bort hela den hemska dagen. Sen såg jag hans pass och biten av pannlugg som låg i rummet, då började jag storgråta igen. Minnet var tillbaka. Sen pillade jag i mig lite mat och satt framför tv:n resten av kvällen. Kunde inte somna sen, så fick byta sovrum och sova inne hos mamma. Jag behövde sällskapet, gick inte annars, för många tankar.

Sov dock väldigt dåligt ändå och hade ställt klockan för det var obl. dag i skolan (tyyypiskt). Men på nåt himla sätt tog jag mig samman o pallrade mig iväg. Har nog aldrig varit så osocial någonsin dock. Genomled 3 timmar i skolan, sen drog jag hem o sov. Efter det har jag inte orkat visa mig i skolan, eller knappt visat mig ute. För så fort jag gör det stöter jag på nån, eller ser något som påminner mig om min älskling o så är det kört! Men tomheten är värst, eller apatin. Livet den senaste veckan har saknat mening och det är inte mkt som skänker mig nån ro eller lycka. men sorgearbetet fortgår, får tänka på alla de fina åren vi fick ihop. Skulle blivit 7 år ihop i juni. men det jobbiga är att man vet att han lätt hade kunnat leva i 10 år till och man hade ändå planer för framtiden. Jag skulle börja må bättre, komma tillbaka och börja rida mer igen osv. Allt hade ju just vänt! Hade hittat något som funkade för både mig och Flugar. Han trivdes skitbra nere hos R, trivselfläckar varje gång man såg honom, vältrimmad och nöjd och glad. En flockledare med massa unghästar runt i kring sig som han kunde leka med. För min del var det bara så skönt att känna att han mådde så bra och var så väl omhändertagen. Att jag kunde fokusera på att själv må bra och sen hälsa på honom när jag behövde. För att sedan i framtiden ta över mer igen, gå på kurser med honom osv. Nu blir det inte så...
För mig är det som att förlora sin bästa vän och största stöd på samma dag. Allt som vi gått igenom dessa 7 åren. Jag har blivit en starkare person av det och samtidigt har hästen varit ett så stort stöd för mig när jag mått dåligt. När man var hos honom mådde man alltid bra, bekymren lättade, om än för tillfället. Att bara få borra in huvudet i hans man, pussa på hans otroligt mjuka mule eller bara leka med honom kunde pigga upp vilken usel dag som helst. Men jag får vara så otroligt glad över att jag ändå haft honom dessa åren, en bättre och mer personlig häst får man leta efter och han har växt och blivit så harmonisk och tillfreds med sitt liv med, inte alls som de första åren. Jag får väl glädjas åt att han fick uppleva ett liv som han trivdes skitbra med, om än bara för en kort stund. Han kunde lätt haft det lika bra i många år till. Men livet vill inte alltid som vi, hinder ställs i ens väg som man måste ta sig över, ibland önskar man dock att visa hinder aldrig skulle dyka upp och varför måste de dyka upp när man äntligen trivs med livet och allt är bra. Varför blir jag testad på detta viset?!
Lägger säkert upp nåt bildkollage med min älskling framöver, när jag orkar titta på bilderna. Bara att skriva detta otroligt långa inlägg har fått mig gråta mer än en gång och jag orkar inte skriva mer nu, annat än att detta är det jobbigaste som hänt mig hittills och jag saknar min älskade Flugar så himla mkt! Det är som jag skrev häromdagen, en stor bit av mitt hjärta fattas mig!

Saknar

Saknar en stor del av mitt hjärta!
Världens finaste, underbaraste, vackraste, goaste och gulligaste Flugar har lämnat denna värld. Kommer sakna min älskade häst så himla mkt!!!

Inte så bra...

Ja. Alltså. Det känns ju sådär. Hade sovit dåligt, så försökte ta igen lite sömn på morgonen/förmiddagen när jag väcks av att en telefon ringer i lgh. Men det var mammas mobil, så jag struntade i det o försökte somna om. Efter ett tag kommer mamma ändå in o säger att det var R som ringde från Tyskland. De är tydligen där o hälsar på sin dotter och de har en tjej (V) som passar stallet här hemma. Då hade hon upptäckt nu på förmiddagen att min lilla Flugar var skadad och ringt dem om det. Han haltade på höger fram och vägrade stödja på det. Så det var bara att börja ringa veterinär och sen åka ner till stallet. (Vet. ville att jag skulle tempa honom o känna på benet o sen ringa henne igen om det var så att hon behövde komma).
Så det var bara att hoppa upp ur sängen, slänga i sig frukost och åka ner efter samtal o allt. Väl där så gick jag direkt till min lilla gubbe, som stod inne i en box. Kände honom på benet, men han kändes inte särskilt varm. Så tänkte: lika bra att se hur han går, hur mkt han haltar o så. Försökte få honom att ta något steg framåt, men herregud. Det gick inte! Han böjde inte på benet, vägrade lyfta det och sätta ner det. Så ingen idé att pressa honom. Sen var det bara att ta tempen (ingen direkt feber, liiite förhöjd temp, men annars lugnt). Så ringde veterinären o hon kom efter bara 10 minuter och kolla honom. Han hade ett ytligt sår på knäet, så det rakade hon, men det visade sig inte vara orsaken till hältan, för hon fick hålla på hur mkt som helst med det. Men det verkar sitta högre upp, i skulderbladet. Kan vara en muskelskada eller en spricka i skulderbladet (gulp, hope not!). Men vill man åka med honom nu i helgen så är det djursjukhusen i Slöinge, Skara eller Helsingborg som gäller. Det närmaste, som man oftast åker till på helger är ju Slöinge. Men de har tydligen jättemkt att göra nu, så om han behöver vårdas på plats kanske de inte har plats för honom. Så vet. ville att vi skulle avvakta till imorron eller måndag (då man istället kan åka till kliniken här i Mölndal, Åby). Så han fick en spruta med smärtstillande och står på boxvila. Imorron ska jag åka upp på morgonen. Tempa honom igen, lura i honom smärtstillande och kolla hur han känns. Men är han som idag så kommer jag åka till Slöinge (om möjlighet finns), annars väntar jag till måndag. Men det är så dumt, för obligatorisk dag i skolan på måndag, första på ny kurs. Massa info o sånt. Så kan inte missa den dagen, så får i så fall åka med honom på måndag kväll. Känns oxå sådär. Men hästen får såklart gå först. Kändes så jobbigt att se honom sådan. Han är ju så himla tuff annars, man ser aldrig att han har ont och han har aldrig reagerat så här starkt (inte ens på hovbölden som var stor o mkt smärtsam). Så man blir såklart mkt orolig och det känns svårt att se honom sådan.


Hade under tiden i stallet oxå sms:ar A och ändrat lite tider. För vi skulle ju på bio vid 17.30 och ta en fika innan. Men eftersom detta dök upp så fick vi ändra om och fika efter bion istället. Mådde väl sådär när jag kom hem från stallet, var väldigt trött, så försökte lägga mig en liten stund, men var för orolig för att kunna vila. Fick ont i magen o massa sånt. Men gjorde mig i ordning och åkte in till bion. Träffade A där inne, 15 minuter innan den började. Alice i Underlandet 3D. Jättebra. Animerade filmer passar mkt bättre som 3D, när det inte är för mkt "mänskliga" scener. För då blir det lätt lite suddigt faktiskt. Men Alice i Underlandet har ju väldigt mkt animationer i bakgrunder och många karaktärer och sådant. Så den funkar bra. Såg en 3D reklam för "Draktränaren" oxå. Den ska vi helt klart se som 3D, den kan nog vara riktigt bra som sådan. Verkade så på reklamen i alla fall.

Efter en väldigt bra film, (Johnny Depp o Tim Burton gör det igen!) så promenerade vi mot Avenyn och sen upp till Tintin för en fika. Sen satt vi där ganska länge innan vi åkte åt varsitt håll. Var väl hemma vid 22 eller nåt. Jättetrevlig stund ihop med A! Skönt att få ha tankarna på lite annat håll faktiskt.

Under tiden jag var borta hade min snälla mamma ringt och kollat lite mer med Slöinge samt med transporter och så, så vi kan hyra en om vi måste åka antingen imorron eller måndag. Men det ser ut att gå bra. Sen sa de på Slöinge att jag ska kolla honom imorron bitti och se hur han är och sedan ringa dem ifall att jag känner att jag måste åka och röntga redan imorron. Annars blir det Åby på måndag. För röntgas vill jag att han gör, det sa vet. idag med. För att utesluta en eventuell spricka.

Sitter o spanar lite spansk fotboll på tv nu och ska väl lägga mig relativt snart, ska ju åka upp ganska tidigt imorron och se hur min lille gubbe mår. Nawww, känns så jobbigt att se honom så dålig. Tydligt att han har så himla ont, men man har ingen aning om vart det sitter liksom. Får väl se imorron hur det blir framöver, om jag åker imorron eller måndag. Men åka kommer vi göra!

Äntligen över.

Äntligen klar med kursen. Sista grejen idag, redovisning av vår rapport. Gick bra, känns så skönt att det är klart. Efter det blev det lunch med mamma i Linné, grekiskt. Trevligt.
Sen när jag kom hem kom jag på att jag hade en sista grej för skolan (en reflekterande journal), så den skrev jag ihop lite snabbt. Sen slappade jag lite, fixade våfflor och åt våfflor med mamma o pappa. Våffeldagen ju! Sen hann jag inte med så mkt, skrev ut en hel del grejer inför nya kursen på måndag. Sååå himla bra läsanvisningar. Exakta angivelser om vad i varje kapitel som är viktigt, samt vilka delar i varje kapitel. I like!

Sen var det dansen, som jag heeelt hade glömt bort. Har på nåt sätt fått för mig att det är fredag idag, tror det har o göra med att vi hade redovisningen idag och så. Känns som om det ska vara det sista i veckan. Men nej. Så dans blev det. Det gick bättre idag med, med koreografi och allt. *happy* Men tror ärligt talat att det är för att jag inte har så mkt i skolan nu, är inte stressad, så lättare att lägga koreografin på minnet. Men shit alltså, man är helt svettig och orkeslös efter typ 10 minuter. O skaket, alltså, jag måste träna på det, men är så himla slapp. Har inte brytt mig. Damn. Men det är ju så kämpigt. ;)


Imorron är det bara utvärdering av kursen och vårt arbete på förmiddagen (9-11) sen är det helg. Wii. Känns så skönt. Får två dagar innan nästa kurs, då blir det full fart igen. Shit. Så mkt högre tempo här än på min förra utbildning. Vi har fler föreläsningar och schemalagd tid. Men samtidigt känns det bra, tycker det är roligt. Ska bli kul med anatomi nu. Sen måste man gilla denna punkten på schemat: "Film: obduktion". Får väl klara mig med en film, hade ju hellre varit med på en riktigt, men det är min morbida sida som pratar. :P

Mer krångel, men mysigt stallbesök.

Sovit helt ok, skönt. Behövde det. Sen var det samtal på öppenpsyk. Försökte kolla om deras läkare kunde ta över min medicinering, nu när det går åt skogen. Men neeej. Då har de 2 läkare som delar på en halvtidstjänst! Men hallå! Som hon sa: Vi skulle behöva två på heltid. Så ne, jag e lågprioriterad där, får testa Vårdcentralen liksom. Så ringde dit efter samtalet (som för övrigt var bra). Ville gå till en läkare jag vet om sedan innan (finns två på min nya VC som är bra). Då har båda slutat. Men va fan! Vad ska man nu hitta på liksom, kan ju få en sådan idiot som den jag fick när jag skulle få senaste remissen. Pallar inte nån sån, då bryter jag ihop. Så nu e frågan, jaga reda på den andra läkaren o lista om sig på ny VC o allt eller chansa? Hmm...gillar inte detta. Orka! Får ju ångest ju...

Men efter allt åkte vi ner till stallet så jag kunde få mysa med min gubbe lite. *mys* Han var på myshumör med. Ville få massa pussar och jag fick stå o krama honom jättelänge! Älska den hästen, han är bara bäst! Promenerade lite med honom o gav honom lite morötter, samt gosade. Sen fick han gå tillbaka till kompisarna i hagen. Då hämtade jag kameran o gick runt med den där en stund och fotade innan vi åkte hem. Kom väl hem nu vid halv sex, så nu ska jag slappa o läsa lite inför redovisningen imorron, sista grejen på kursen typ. Ska bli skönt. Nästa vecka börjar anatomin! Ska bli spännande...

Avslutar med några bilder från dagens stallbesök:

Hey, that's my eye! Morgonrodi är på fel ställe och nafsar....

En trött variant av kurragömma. Zzz...

Sen rymde ju en av de små minishettisarna oxå. Så bara att haffa tag i manen o leda tillbaka. ;) Busfrö! Men dom e ju så sööööta, de små tjejerna.

Not a great day...

Dåligt med sömn skapar en irriterad person, men lyckades ändå ta mig till skolan (dock försenad, jag som aldrig e sen). Sen jobbade vi på o blev klara med våra uppgifter så vi kunde dra hem vid halv ett typ. Så bussen hem , hoppade av i centrum o tänkte:
Hmm, kanske bra att gå förbi Apoteket o beställa min medicin så jag kan få den i tid, innan min tar slut. Här gick det åt skogen o dagen sabbades totalt. Breaking point. Vad säger människan på Apoteket?
"Den tillverkas inte längre."
WHAT?! Vaddå inte tillverkas längre??? Va fan ska jag göra nu då???
"Du får välja ett substitut"
Jag: "Blev mkt sämre av substitutet senast"
Hon: "Men finns massa olika tillverkare (hon visar mig en lista på säkert 10-20 olika) så du får testa dig fram. Du kan bli sämre av någon o inte av en annan".
Men ööh...ska jag köra 30 dagars kurer av olika tillverkare fram tills jag hittar en jag inte blir dålig av??? Det e ju för fan att leka rysk roulette med min mentala hälsa!!!
När det äntligen hade börjat bli bra och jag är igång o pluggar, samt trivs. Då kommer det här! Hamnar jag i en svacka på grund av detta så blir det förbannat svårt att ta sig upp. Förra gången jag körde på ett substitut var jag under isen i 6-8 veckor i stort sett. Det funkar inte med min nuvarande livsstil. Det går bara inte, finns ingen tid!!! Det var en helt annan sak när man var ledig, eller pluggade på distans, lättare att hamna i svackor då. Men nu har jag skola nästan varje dag. Kan inte hamna i några större svackor, då går det åt skogen.
Förbannade j*vla läkemedelsindustri! Jag vill ha min originalmedicin!!! Alltid ska det då krångla med min medicin...

Väl hemma, sur som fan, var det dags att käka. Inte fått i mig nåt sen frukost. Sen hann jag inte med så mkt innan det var dags för samtal. Var ändå bra att få prata av sig lite, men vi pratade mkt annat dock. Sen när jag körde hem, vad tror ni? Får en polisbil efter mig heeeeela vägen. Damn. 50 km/h. Lååångsamt. Sen när jag kommer ner till centrum, fortfarande med polisbilen bakom, kliver två killar bara ut i gatan, inget övergångsställe just där, det är några meter bort. Nice liksom...men hade sett innan att killarna gick lite väl nära o såg ut att vara på väg att gena ut i vägen mellan några blomlådor. Tur, hade ju blivit liiite pinsamt att tvärnita med polisen bakom. Men de svängde äntligen åt ett annat håll när jag nästan var hemma.
Not my day people, I tell you!

Hoppas på en bättre morgondag, med besök hos min lille pålle. Lite mys med honom kanske kan muntra upp mig. Borra in näsan i pälsen o pussa lite på mulen kanske hjälper. Let's hope.

Detta var ju också ett sätt att spendera sin lediga dag...

Lyckades efter en herrans massa sms igår att övertala gruppen att vi inte skulle jobba idag (seriöst, åka in för att göra en ppt? Som vi ändå hade sagt att vi skulle göra tisdag. Neee). Så lyckades få till en ledig dag. Wii, tänkte jag.

Ne, så mkt Wiii blev det inte. Sov dåligt, så låg kvar ganska länge i sängen för att kompensera. Hade gått upp o börjat med frukosten när vår bil svängde in på gatan. Weird tänkte jag, men mamma kanske har glömt lunch. Neee, in kommer mamma, helt rödögd o gråtfärdig. Hmm. Hade haft ett hemskt möte med chefen (som e helt störd, btw). Så hon hade åkt hem direkt, orkade inte vara kvar på jobbet. Först ville hon inte säga nåt o drog hela: vill inte belasta dig med detta...
Men hann bara ta en macka så kom hon o dumpa allt. Så bra gick det med hela "inte belasta min dotter med allt". Sen va det snack fram o tebax ett bra tag. Hmm. Kändes sådär. Hade hoppats på en fin o lugn dag. Men nej.


Men avbröt allt tjöt genom att gå till den dansinspirerade träningen. 1,5 h frihet. Man har ett löjligt leende på läpparna hela tiden. Så himla kul träning. Skulle vilja träna så fler dagar i veckan, men omöjligt med schemat jag har.

Älskar denna bilden, men den passar inte riktigt inte in på min sinnesstämning idag, men antagligen på sinnesstämningen under träningstiden.

Väl hemma igen blev det dusch, käk, en del snack igen. Men började vid detta laget bli trött o irriterad. "Vi" skulle ju inte belasta "mig" med alla dessa saker. Vad hände med det? Så varit ganska rastlös, sur, irriterad samt haft en hel del ångest nu på kvällen. Ingen höjdare.
Försökte fokusera på annat genom att kolla lite undulatinfo på nätet o sen försöka lura i mina små lite sallad. Malin va sååå nära förut att äta, men Kalle skrämde henne såklart. Han tror ju allt nytt e dödligt, så han varnar med så mkt skrik som möjligt. *suck* Men jag ska lyckas att få dem att äta grönt! Jag ska!

Mums

Moster o sambo bjöd oss på våfflor. För de är inte hemma på torsdag när det är våffeldagen, så de passade på nu. Gött!